Något som tyvärr börjar höra till vanligheterna är att jag får reda på speciella datum i efterhand. Det är helt och hållet mitt eget fel och förklaringen är så trivial som att jag inte tittar vad min rss-läsare hämtat hem tillräckligt regelbundet. Med för många feeds i listan över prenumerationer finns det mer att läsa än jag hinner med och inte helt ovanligt är att man skummar efter intressanta poster och därefter markerar rubbet som läst.
Om man därtill lägger att jag efter inhämtande av information ofta tar dagar på mig att grubbla, glömma bort, komma på igen och på så sätt avväga om det verkligen är viktigt nog att skriva om så känns det speciellt på mer än ett sätt att skriva den här posten. Imorgon är nämnligen ett sånt där speciellt datum.
Religiöst är jag agnostiker och politiskt har jag mer eller mindre eftersträvat något liknande. Engagemang och munhugg kring enskilda frågor men aldrig varit ansluten till något parti och endast en handfull har någonsin fått veta vad jag röstat på. Ända sedan starten av Piratpartiet har jag intresserat följt utvecklingen från kulisserna. Ideologiskt har PP varit tilltalande då det utan tvekan bäst representerat min vilja i vissa särfrågor. Ett dilemma var att partiet helt avstod från att ta ställning i många andra för mig viktiga frågor. Jag återkommer till det.
En sak som gjorde mig mycket förgrymmad var namnet. Inte för att jag inte förstod tankegången bakom att acceptera det från motståndarna redan etablerade namnet Pirat, utan för att jag inte hade en aning hur jag skulle kunna förklara ett asociemang med pirater inför min familj. De hänger så lätt upp sig på namn. Det stod i tidningen att den där lagen bara är till för att jaga pirater som ägnar sig åt stöld. Staten övervakar för att den bryr sig om och du har väl rent mjöl i påsen? Suck.
Det sägs att mamma alltid vet bäst. (Hur nu ett sådant uttryck har kunnat överleva i vårt patriarkala samhälle.) Ett annat uttryck är att man inte ska prata politik med folk man bryr sig om. För att avbryta konversationer som varit på väg ur spår har kära mor vid några tillfällen uppmanat att; om det nu är så viktigt, varför engagerar du dig inte politiskt?
Faktum är att jag seriöst överväger att göra ett ställningstagande. Jag upplever att det här partiet faktistk har örat mot marken istället för fingret i luften. (Inför valrörelse lätt fuktigt för att känna av hur de ska vända kappan. När det sedan kommer till kritan så har jag allt för många gånger upplevt att det parti jag röstat på vikt sig utan fight eller ändrat ståndpunkt i de frågor som var viktiga för mig och låg till grund för min röst. Ni får ursäkta men jag upplever det som ett uppsträckt långfinger mot mig som väljare.) Jag känner mig inte som någon eldsjäl med ett brinnande intresse och mitt strå må vara litet men imorgon vore onekligen en bra dag att dra det till stacken.
Syftet med den här posten är högst oklart. Kanske är det som gammelmedia säger att bloggar bara är som dagböcker fast digitalt. Något egentligt mål att övertala andra har jag inte. Inte heller behöver jag bekräftelse då detta helt och hållet är mitt beslut. Möjligen kan det vara att jag – då jag själv väljer – gillar att vara öppen och ser de som en självklarhet att ett avslöjande (i brist på bättre ord) följs upp med någon form av förklaring. Det bästa jag kan ge som förklaring är en hänvisning till den text som blev mitt wake up call. Fler länkar blir det i en post om några dagar. Jag ska bara grubbla, glömma bort, komma ihåg och avväga om det verkligen är viktigt nog att skriva om först.
Vad är det då för speciellt den åttonde december?
onasut 
