Åsikter


Jag minns från när jag gick i gymnasiet hur flera ungdomsförbund mötte varandra i en debatt i aulan. Om jag minns rätt blev det inte så mycket debatt utan mer redogörande för åskådningar och sedan är det slut; ungefär som SVTs program Debatt. Nu läser jag om hur många skolor avstår från att ta emot politiska partier. Reportrar och rubriksättare utgår ifrån att valet görs alena för att slippa bjuda in partier som SD.

Däremot kan praktiska skäl göra det nödvändigt att utesluta vissa partier.

– Det är ju 25 partier som ställer upp i riksdagsvalet, det är Pensionärspartiet, Piratpartiet, Sverigedemokraterna och allt vad det nu är, och av praktiska skäl måste man ibland göra avgränsningar, man kan inte ta in 25 partier, säger Jan Björklund.

Kan inte? Är du helt säker på att är omöjligt?

Vilka praktiska skäl skulle kunna finnas som rättfärdigar att neka vissa partier? Uttalandet skulle kunna syfta på partier som inte har möjlighet att skicka representant. I så fall är uttalandet endast tomma ord. Om vi bortser från svar situationer bortom skolans kontroll; hur är att neka vissa partier av praktiska skäl förenligt med att skolan ska vara opartisk?

För övrigt så har både SD och KD 3,8 procentenheter i senaste väljarbarometern. Jag är skeptisk till att behandla SD som He-Who-Must-Not-Be-Named. Politik måste tåla att synas i sömmarna och jag tror vi väljare har mycket att vinna på att så görs.

Reklam från lovefilm.se ledde till samtalsämnet att hyra video genom tv-box. Då jag själv vänder mig till OVGuide, TV Shack, WatchXOnline, mfl när det väl avsätts tid till TV-tittande så borde jag kanske infoga en reservation för att det kanske är jag som inte förstått.  Jag tycker videouthyrning via tv-boxen verkar dyrt.

Väljer man att jämföra med hyra från videobutik så får man värdera besväret att besöka videobutiken. Att videobutikerna trots allt fortfarande lever kvar kanske dels beror på att hyra via boxen inte är billigare än det är, att videobutiken har merförsäljning som snacks och att videobutiken kan erbjuda samma service som filmtipset.se fast personligare.

Med vilket perspektiv man ser på priset väljer jag att utgå från två frågor. Hur mycket kostar det att driva? Hur mycket går det att få konsumenten att betala? Det som gör att jag upplever det som dyrt är att jag ser framför mig hur tjänsten borde vara betydligt billigare att driva jämfört med tex videobutiker eller att posta dvd-skivor och returkuvert till kund. Utvecklingen kommer inte kunden till godo. Effektivare distribution ska istället användas till större marginaler. Det heter att som man frågar får man svar, men vad frågar kulturskaparna för att undgå att se hur det sticker i ögonen på konsumenten?

Samtidigt verkar det som att man till läsplattor kommer att kunna antingen köpa bokfiler eller besöka ett bibliotek och låna den utan kostnad. Ser med spänning fram emot att se hur digitala bokfiler hamnar i pris jämfört med deras inbundna motsvarigheter.

För övrigt så är det inte månadsavgiften för last.fm som gör att jag fått ge upp att använda den tjänsten i mobilen. Problemet är att operatörens pris för datatrafiken blir för hög. Hur rimmar det med att operatörerna ska tvingas avgiftsbelägga uppkopplingar i stil med kassettavgift?

SD har länge varit en nyckelspelare i svensk politik. Det gäller att förhålla sig rätt till dem, dock inte nödvändigtvis med deras politik. Sedan tidigare etablerade partier vill locka röster från två grupper. Dels de väljare som överväger rösta på SD men även det rakt motsatta. Det har även blivit populärt att prata om hur mycket avstånd man tar från SD. Hur går det egentligen med att bemöta deras politik?

Tragiskt men sant kan man väl bara konstatera att de är ett problemparti. De är ett missnöjesparti, ett enfrågeparti och deras röster kommer ifrån personer som är missnöjda. Det utgår ifrån ett problem. Hur vore det om något parti för en stund såg till annat än symtomen och orkade bry sig om de bakomliggande orsakerna istället? Så länge problemet och missnöjet finns så har de även underlag för ett parti som representerar det missnöjet.

Våga erkänna att det finns ett problem! Var en del i att definiera problemet och agera för att vara lösa det! Sluta sticka huvudet i sanden! Vad uppnår ni egentligen med att jämföra vem som har svårast att se SD när ni blundar?

Som Ola & Potatisarna brukade sjunga:

jag ser så dåligt när jag blundar
jag ser nästan, nästan ingenting alls

Ibland när något går fel hamnar man i en situation där det känns som att alla skyller på varandra, alla är oförstående och ingen tar på sig någon skuld för vad som inträffat. Många gånger när SJ inte lever upp till förväntningar stämmer det nog att skulden i själva verket liggerpå Banverket eller högre makter, men som kund ska inte jag behöva göra SJs jobb och klaga på deras underleverantörer. En liten del av mig uppskattar spänningen och äventyret men den bestående känslan är ändå besvikelse.

Jag har förståelse att tågförare likt bilförare blir överraskade när något vitt börjar falla från skyn när vintern nalkas. Nog är det skönt att tågen åtminstone inte hamnar i diket men snö gills inte som oväder. Att det kommer snö till vintern är något man faktiskt borde kunna planera för. Jag har förståelse för att det kan vara problematiskt med anstormningar som vid jul, men det är inte omöjligt att lösa med god planering, god kommunikation och vid behov kreativa lösningar.

Hur planeringen var vet jag inte men kommunikationen lämnade åtskilligt att önska. Att jag blev försenad på vägen hem inför jul var jag beredd på. Jag höll tummarna att det inte skulle bli som den gång trappsteget frös fast i Södertälje. Då blev det 5 delsträckor mellan Linköping och Bollnäs. Den gången fick vi resenärer gång på gång höra att vi skulle ta ett visst tåg och att vi skulle få vidare instruktioner innan ankomst. Den gången blev jag också ungefär två timmar sen och ett av de minnen jag tog med mig var hur SJ trots strul hela tiden hittade nya lösningar och faktiskt hölls vi i rörelse hela tiden. Vi behövde aldrig stå still och vänta speciellt länge. Den här gången tog jag mig samma sträcka med endast ett byte, dvs planerat antal byten.

Försenad avgång. Lämnade Linköping 17:34 istället för som planerat 17:05. Informerades att tåget skulle ta igen förseningen och beräknades ankomma enligt tabell. Upptäckte för sent att twitter-personalen tagit julledigt så fick ingen information den vägen. Konduktören hade fullt upp med annat. Vid ankomst till Gävle var vi knappt en timme försenade. Flera passagerare var på väg att kliva av redan i Tierp då planerad ankomsttid sedan länge passerat och informationen var bristfällig. Inget utrop hade uppfattats. Strax innan Gävle ropades ut att ersättningsbussar stod och väntade oss på bussparkeringen. Tåget tömdes effektivt och kunde åka till lokstallarna men vi fick stå i över 20 minuter innan bussarna dök upp. Chauffören beklagade sig att SJ inte gjort bokningen tidigare så de hade kunnat vara på plats. Till följd av felräkning så var vi 14 personer som stod kvar när bussen mot Ljusdal via Ockelbo och Bollnäs var fylld. Efter ytterligare 10 min i kylan var minibusstaxi på plats. Taxikillen höll hastighetsbegränsningarna och släppte av en person i Kilafors. Inte riktigt 2 timmar försenad men rejält hungrig och trött anlände jag till resecentrum vid tolvsnåret.

SJ, det som gör att jag skulle ge er lägre betyg i en NKI-undersökning är bristerna i kommunikation internt och gentemot resenärer. Jag överhörde tågvärden prata med busschauffören om förseningen. ”I det här väglaget är det bromsarna som blir problemet för oss. Vi får ju inte köra fortare än 120.” Med reservation för att citatet är hämtat ur minnet. Hade ni det i åtanke när ni räknade med att köra ikapp förseningen? Missade jag utropet när hastighetsbegränsningen nämndes eller uteblev den informationen?

Utropet att bussarna väntade hjälpte att tömma tåget, men ska man stå i kylan och vänta är det ett krav från min sida att få veta det så att jag kan klä mig ordentligt från början. Nu hade jag klätt mig för en kort promenad och att det skulle vara lätt att lossa på klädseln när jag satt mig i en varm buss. Kan inte tro att tågvärden med vilje felinformerade oss så det är SJs interna kommunikation jag vänder mig emot. Desinformation gör mig förbannad.

Med personliga biljetter och legitimationstvång vet ni inte bara hur många personer som är ombord och vart de ska. Ni vet exakt vilka individer vi är. Är det den överflödiga informationen som blev förvirrande? Hur kan ni med det underlaget misslyckas med att beställa buss för tillräckligt många?

Idag kommer tjejen att åka med SJ för att ta sig hit. Jag hoppas innerligt att hennes tåg ska klara sig ifrån förseningar. Annars är hon beredd att säga till på skarpen. =)

Fler som skriver på samma tema:

Via nyhetsflödet fick jag den puff jag behövde för att komma mig för att ta nya tag i ett ärende. Det nya tillvägagångssättet är en anmälan till Konsumenternas Tele- och Internetbyrå. Väntar med spänning på att se om de kan bidra med något. Om inte annat så fick jag åtminstone ventilera lite. Då jag över lag är nöjd med hyresvärden avstod jag i min anmälan och så även på bloggen från att lämna ut dennes namn.

Jag bor sedan hösten 2007 i en lägenhet där AllTele levererar bredband och telefoni till hela fastigheten. Månadskostnaden till AllTele är satt till noll kronor men ett obligatoriskt tillägg för bredband och telefoni debiteras på hyran.

Vid ett antal tillfällen har jag kontaktat AllTele och påpekat att de inte meddelat mig vad jag har för nummer men att linjen ändå är aktiv. Med risk för att nyttjande skulle debiteras den förre hyresgästen och räknas som olovligt nyttjande har jag därför inte använt fast telefoni i väntan på att AllTele ska bekräfta att de har satt upp mitt abonnemang och att allt är i ordning. Senast jag fick svar på en felanmälan så löd svaret att de beklagade att ärendets glömts bort och att det skyndsamt skulle åtgärdas. Jag har en telefon inkopplad men använder den aldrig. Ibland ringer det folk och söker den förre hyresgästen.

Att telefonitjänsten inte levereras anmäler jag numera endast i samband med att jag felanmäler bredbandet vid driftstörningar. Senast besvarade de endast anmälan om bredbandet, och då först efter så många dagar att problemet var ur världen och med något de kopierat in utan att läsa min anmälan.Vid driftstörningar av bredbandet förnekar de konsekvent problem. Vid ett tillfälle satt ett anslag i trapphuset med texten ”Är det någon mer som upplever problem med bredbandet? När jag ringer till AllTele säger det att jag är den ende i hela huset som klagar så felet måste ligga hos mig.” Listan var fulltecknad med namn.

Eftersom att de har ett avtal med hyresvärden kan jag inte byta leverantör. Att anmäla något till AllTele känns lönlöst och då jag inte betalar direkt till dem kan jag ju inte avstå från att betala räkningen för en tjänst de inte levererar. Anmäler jag det till hyresvärden så beklagar det men jag har inte sett något konkret exempel på att de bryr sig. Den enda förändring jag varit med om var att de vid ett tillfälle sänkte hastigheten från 4 MBit till 2 MBit, höjde priset och samtidigt erbjöd 10 MBit för en ytterligare höjd kostnad.

Det intryck man får av branschen som helhet lämnar ju en del att önska och jag tycker inte att artikeln träffar rätt. För ärligt talat så är det ju inte kundtjänstens oangemang som är problemet. Det är snarare salt i såren. Problemet är ju när leverantörerna inte levererar.

Uppdaterad med fler länkar som jag råkat snubbla över: ComHem ComHem ComHem

Nyligen läste jag boken net.wars och inleder med ett citera den.

I det gamla analoga Sverige höll vi oss med en modell som garanterade telefon, elström, vägar, post, TV och radio åt alla i hela landet. Riksdagen bestämde, staten beställde, privata företag levererade. Så sent som 1988 formulerades målet för telepolitiken så att “alla människor i landet skall erbjudas en telefonanslutning i den permanenta bostaden till samma pris och med samma service och kvalitet”.

Fast telefoni var alltså att betrakta som en demokratisk rättighet likställd med elektricitet. Visserligen är det över 20 år sedan det fasta telefonnätets glansdagar men vad har hänt sedan dess? Idag erbjuds kommunikationstjänster inte från ett  statligt televerk utan från en marknad med ett antal aktörer. Istället för fast telefoni är det täckning som under en period gjorde sig gällande. Idag är täckning snarare något man förutsätter än ett försäljningsargument. Främst är det genom teoretiskt ouppnåeliga överföringshastigheter man jämför sina tjänster med varandra och det är även hastighet som lyfts fram i marknadsföringen.

I citat inleddes tillgängliggörandet av telefoni med att riksdagen beslutade. Så hur resonerar politikerna om datakommunikation? Om de folkvalda väljer att lyssna på pengarna är risken stor att täckning på hemadressen och betalningsförmåga inte ska var tillräckligt för att du ska få koppla upp dig. Oroväckande lagförslag med ursprung från upphovsrättslobbyn finns på bordet och ska ge antipiratrörelsen befogenhet att tvinga operatörer att stänga av personer från internet utan rättslig prövning. Författarna till net.wars var tidigt ute då de redan 2005 skrev en debattartikel och varnade för vad som nu sker. I Frankrike som är ett banbrytarland vad gäller avstängning har den lagen lyckligtvis stött motstånd och man kan ju fråga sig hur en avstängning från internet egentligen är tänkt att gå till. Står den folkvalde du la din röst på för en sund politik i den här frågan?

Om vi bortser från bannlysta personer, hur är det med tillgängligheten? Är täckning verkligen en självklarhet? Faktum är att man idag inte alls lever upp till den målsättning som tidigare fanns. Där man förr såg en skyldighet i att möjliggöra anslutning till det fasta boendet, oavsett var i landet medborgaren bor står i skarp kontrast till hur marknaden agerar när det gäller fiber respektive master för mobiltelefoni. Vinstdrivande aktörer ser större potential i områden med hög befolkningstäthet än i glesbygden. Den operatör som enligt egen utsago hade bäst täckning 2008 jämför i sin reklam trådlös uppkoppling med allemansrätten, men i själva verket är det stora hål i deras täckningskarta. Notera att operatörer mäter täckning i antal personer vars hemadress har täckning utomhus; inte i hur stor del av Sverige som täcks in. Med andra ord: Räkna inte med att ha någon mottagning där du plockar blåbär!

Tankarna som lett fram till den här posten började med ett antal kommentarer till en post om att nästan ingen är typiskt kvinnlig. Även om det i skrivande stund verkar som att jag fick sista ordet (låter ju som att vi var oense) i tråden så aktualiserades genusfrågan i mitt sinne och jag har till och från i ungefär en månads tid funderat vidare.

En kompis skrev om hur han med sitt deltagande i Täby Extreme Challenge blev 19:e svensk genom tiderna att genomföra ett lopp om 100 miles. I sin rapport om loppet skrev han följande ord.

Av 14 startande på 100miles distansen så var vi 6st som kom i mål, av 3startande damer kom ALLA i mål, det är bara vi män som veker ner oss

Formuleringen fick mig genast att tänka på min favoritlärare från gymnasiet. Han undervisade i ett antal ämnen för teknisk gren på naturprogrammet. Vid ett tillfälle nämnde han – som en självklarhet – att han varje år han varit lärare gett i snitt högre betyg till tjejer. Jag såg inget fel i argumentationen och minns än idag att sammanhanget var kritik mot hur många lärare satte betyg felaktigt enligt det gamla systemet med 1-5, då rikssnitt inte medför att varje enskild klass måste snitta på 3.

Min förra cykel blev stulen. Jag har fått låna en cykel så jag har inte haft brått att skaffa någon ny. När jag träffade tjejen jag lånat cykeln av för ett tag sedan så kommenterade hon först hur ovant det kändes att se mig komma på hennes cykel, och därefter dess skick. Vid det tillfället hade precis smort kedjan och med en fast nyckel dragit åt så att stödet inte längre glappade. Hennes kommentar var att cykeln var smutsig. Det är ju lockande att dra en förhastad slutsats om manligt och kvinnligt här, men jag tror att det helt enkelt handlar om att vissa saker är enklare att lägga märke till än andra.

Klicka för att se hur omständigt det kan vara att visa data grafiskt
Illustration från http://www.googlefight.com

Anledningen att tjejer på teknisk gren hade högre betyg i snitt var för att de flesta som söker sig till teknisk gren är pojkar. Den minoritet av tjejer som väljer att söka sig dit har ett starkare intresse än den genomsnittlige pojkens. En relation mellan engagemang och resultat borde inte komma som någon överraskning. Min lärare såg inte till personens kön när han satte betyg. Han satte betyg utifrån prestation.

Min lärare berättade att han hade fått stark kritik av en annan lärare då han ett år hade satt så höga betyg på en klass att deras snitt låg över 4. Den läraren gav klassen betyg så att snittet hamnade på 3, trots att deras resultat på nationella provet i dennes ämne snittade på 4,1. När kvottering kommer på tal upplever jag att det allt för ofta blir som i exemplet med betygen. Man missar syftet och gör saker för siffornas skull. Ibland utan att ens förstå sig på siffrorna.

För övrigt var det tänkt att illustrationen skulle illustrera att statistik och siffror inte alltid säger något vettigt och att man bör passa sig för att dra förhastade slutsatser.

Nästa sida »