Roadtrip

Förra fredagen satt jag tillsammans med tre andra Aikidokas i en med våra mått liten bil och roadtripade söderut. När vi efter en del snurrande inne i Linköping och upphämtande av diverse prylar äntligen rullade ut mot E4:an hade vi listat ut var det mesta om hyrbilens funktioner. Det kändes som att vi vid det laget redan hade avverkat alla fåniga skämt på temat sexuell anspelning på bilrelaterade saker. Jag hade fel. Även om det inte blev så värst många fler skämt på just det temat så var stämningen i bilen god.

När vi närmade oss Malmö och kryssade mellan filbyten så av bara farten missades avfarten. Oops, men vi låg ju bra till i tid – vi hade avsatt lite drygt en timme åt att åka vilse inne i Malmö – så det var bara att vänta på nästa avfart. Som många större städer finns det ju flera avfarter. Så vi tog av vid nästa och började kolla oss omkring efter kännetecken. Vi stannade vid en karta och medan vi letade efter var vi var så startades mobiltelefonernas navigationsprogram. Det visade sig snart att vi var på den väg vi letade efter. Så det var bara att fortsätta på samma väg tills vi såg skylten. Hur enkelt som helst! Vi behövde aldrig använda några hjälpmedel för vi hamnade rätt utan att behöva fundera. Vi övernattade på dojogolv och under lördag och söndag tränade vi fyra pass per dag.

Inte som Biiru-waza

Inte som Biiru-waza

Lägret

Lägret arrangerades av Malmö Aikidoklubb och lockade över 90 deltagare. Det var ett lite speciellt läger då de hade lyckats bjuda in två av Skandianviens aikidopionjärer – Shihan Jan Hermansson 7:e Dan och Lars-Göran Andersson 6:e Dan. Man hade lyckats låna ihop till 470 kvadratmeter matta och för min del var det inte bara det största läger jag varit på, det var även mitt första läger utanför Linköping.

Vad minns jag av lägret? Vi tränade Yonkyo ett pass…. Som en vis gammal man sa så gäller det att lägga saker på minnet. Även om det inte var ordagrant så han uttryckte det. För att underlätta att hålla minnena vid liv tar jag mig friheten att skriva om lite av varje som lämpar sig för textform. Annat blir till att öva på mattan och intet ont anande vänner och bekanta. Den vise mannen – som inte helt saknar likheter med Yoda – använde sig av många pedagogiska exempel i form av referenser, jämförelser, liknelser och prylar. Mer än en gång så plockade han fram saker ur kläderna och använde föremålen för att förtydliga vad han ville säga. För att nämna några av objekten så var det en strömbrytare, en mobiltelefon, en tving och sedlar i valörerna 50 och 1000. Historierna skulle ta för lång tid att återberätta men jag kanske återkommer till någon av dem senare. I annat fall så får ni väl försöka träna för Janne och hoppas att han upprepar sig!

Rast vila 15 minuter

Rast vila 15 minuter

Varför tränar man vapen?

Två helger innan så var det läger i Linköping. Då var det Fredrik Snell som instruerade. Under ett Tantopass sa han något som jag tyckte var väl uttryckt och lade på minnet, om än inte tillräckligt väl för att följande ska kunna betraktas som ett citat. När vi tränar med kniv så tränar vi i egentligen inte försvar mot kniv. Vi tränar Aikido. I en situation där man behöver försvara sig mot någon som har kniv så bör man i första hand ta sig därifrån, undvika situationen. I andra hand använder man tillhyggen. Om inget av de första två alternativen finns tillgängliga kanske man möjligen kan applicera någon Aikidoteknik men helst bör man dubbelkolla om det verkligen inte går att använda sig av något av de första två.

Frågan om varför man tränar vapentekniker återkom i mitt sinne under det här lägret. Under ett Bokkenpass visar Lasse hur olika stilar hugger olika. Vi hugger centrerat men stilar som använder rustning och hjälm kan inte det så deras hugg utgår från över axeln. Lasse har precis visat hur man i ett hugg inte bara hugger utan även skär ner för att ta sig igenom en eventuell bröstplåt då han pausar och gör en liten utvikning från ämnet med en nutida referens. Lasse tränar inte vapen utifall han skulle behöva hugga ner någon med rustning på stan. Vapen tränar man för att hitta centrum och för att hitta rätt rörelsemönster. Kan tyckas självklart men tål att sägas.

© Per-Ola Olsson

© Per-Ola Olsson

Om att göra varandra illa

Vid ett tillfälle pratar Janne om vad han kallade att söka kontakt. I det här sammanhanget var det inte fråga om den sorts kontakt (läs: närvaro, koncentration) som Fredrik pratade om på mitt föregående läger. Det var frågan om att kroppskontakt föregår kraft. Ska man flytta någon kroppsdel så ska man först ha kontakt med den innan man trycker på. Det handlar om att träna skonsamt och undvika skador. Janne jämförde det med hur de genomför en drop-kick i amerikansk wrestling. Först placerar de fotsulorna mot den andres bröst, därefter skjuter de ifrån. Om jag minns rätt så var det i samband med hur man kan för att få ner uke med en Nikkyo ska ha känslan av att kavla en deg när man pressar med handkanten längs med biceps.

Om man tolkar det han sa om kontakt som att man inte ska göra varandra illa blev det något motsägelsefullt när ett senare pass ägnades helt åt hur man med Yonkyo-teknik kan göra vanliga Aikido-tekniker mer effektiva. För den oinvigde är Yonkyo-punkter ställen på kroppen där det krävs väldigt lite kraft för att det ska göra ont. Aikido inriktar sig vanligtvis mot muskler och att få dem att röra sig på önskade sätt. Man skulle kunna förenkla och säga att Yonkyo är alla tjuvknep där man fuskar mot nervknippen och liknande. Så, ska man göra varandra illa eller inte? Slutsatsen borde efter mina ledande formuleringar vara given. Man kan använda smärta för att styra motståndaren dit man vill, men man ska undvika att orsaka skador.

Andra lärdomar

  • Samuraidieten är väldigt nobel men inget jag har för avsikt att prova.
  • I Lasses händer är uke ett vapen.
  • Dödsleken. Den är riktigt kul!
  • Ord som blivit populära igen: Groundhogging
Annonser