I konversation med en god vän fick jag höra ett ordspråk som låter vagt bekant från förr. Det lyder som följer.

Den som är herre över sina drifter är slav under sitt förnuft.

Jag vill minnas att ordet passion var med senast jag hörde det men det skulle helt förstöra poängen med den här posten så jag släpper de funderingarna. En tanke som slog mig efter att ha läst ordspråket – även om det passade in väldigt bra i sammanhanget – var om det verkligen alltid är ett motsatsförhållande mellan drifter och förnuft. Om man väljer att formulera det som spontant respektive överlagt agerande vore ju saken klar, men jag letade annan betydelse i orden.

Igår kom jag på ett exempel där det där inte stämmer. Nämligen självbevarelsedriften. För första gången i år var jag ute och på mitt extraknäck och körde lastbil. På väg ut från ett parkeringsområde ignorerar en liten röd bil så väl högerregel (eller möjligen utfartsregeln) som det man skämtsamt brukar kalla störst går först. Det senare är ingen riktig regel men det borde höra till självbevarelsedrift och sunt förnuft att inte bryta mot trafikregler och avstå från att köra ut framför och tvinga en lastbil att nita.

Jag minns inte senast jag tutade på någon i trafiken. Särskilt när man har arbetsgivarens logotype över hela lastbilen och förväntas vara representativ så drar man sig in i det sista för att göra något som går att tolka fel ur sitt sammanhang. När jag nu gjorde en hastig inbromsning och tryckte till på signalhornet såg såg föraren i den lilla bilen ut att bli väldigt förvånad. Hade nog inte väntat sig att se fronten av en lastbil genom sidorutan men ändå gjorde denne inget som påverkade sitt fordons framfart. Ingen hastighetsändring eller rattutslag. Det mest skrämmande nu är att jag inte kan släppa tanken på om personen bakom ratten ens förstod vad som hände.

Annonser