Något som min käre far talat sig mycket varm om gällande Thailand är just folket. Deras attityd, inställning och bemötande är verkligen anmärkningsvärt och avundsvärt vänligt. Minns hur när jag handlade i min vanliga livsmedelsaffär första gången efter hemkomsten hade svårt att avgöra om kassörskan var otrevlig just idag eller hälsade som vanligt – och då är det ändå en butik jag trivs jättebra med. Har pratat med och är bekant med flertalet anställda i den här butiken då jag tidigare hade leveranser dit genom ett extraknäck.

Även om de i alla avseenden var service minded i Thailand är det en händelse som verkligen etsade sig fast bland minnena. Där på trottoaren står vi ett gäng om fem pers och käbblar. Om vi ska ta taxi dit varför håller vi på och går längs vägen? Är det här rätt håll? Ska vi ta två tuk tuk eller ska vi tränga in oss fyra pers i baksätet på en taxi? Finns det någon anledning att vi inte har vinkat in en taxi eller en tuk tuk än? Om vi åker taxi så ska vi inte förhandla om pris utan begära taximeter annars blir det bara dyrare än nödvändigt! Står vi på rätt sida vägen? Vad spelar det för roll – en taxi kan väl göra en u-sväng? Har någon taxipengar utifall han inte har växel?

Då kommer en gammal dam fram till oss, frågar vart vi är på väg, kliver ut i gatan och vinkar in en taxi, förklarar på Thai för honom vart vi ska och så är det bara att hoppa in. Hinner som hastigast tänka att hon verkar ju inte alls som någon av de där taxifixarna som hänger utanför tex flygplatserna och så är vi på väg och gumman går med små steg vidare och försvinner in i en gränd.

Idag på väg till jobbet ursäktade sig en asiatisk (japan?) turist och frågade om jag visste var någonting låg och pekade på namnet på en utskrift. Jag kände igenom mig så väl, även om vi faktiskt aldrig frågade om vägbeskrivning men desto oftare fick förklara för taxichaufförer som inte hittade till vårt hostel. Turisten skulle inte alls långt så jag pekade ut riktningen och förklarade kortfattat i fåordiga meningar hur han skulle hitta dit. Resten av vägen till jobbet log jag och den här posten började ta form.

Årets första dag på jobbet. Ganska precis en månad sedan jag senast var där. Har inte varit på jobbet sedan firmafesten. Nu ska man iofs inte tolka in så mycket i det men det låter en aning suspekt. Fasade hur det skulle kännas att gå till jobbet och morgonrutinen gick inte rutinenligt. Till att börja med hade jag varit för slö för att handla igår kväll så det blev annan frukost än vad som hör arbetsdagritualen till. Vaknade innan larmet och tänkte att nu är det nog snart dags. Sträckte mig efter klockan och konstaterade att min jetlag inte har gått ur kroppen ordentligt än. Några timmar senare gick jag upp, mötte turisten, etc. Årets första arbetsdag var långt över förväntan! Kändes fräscht att vara tillbaka, kul att lösa tekniska problem och främst att jag uppskattade uppskattningen från kunder mer än jag gjort på mycket länge. Frågan är varför jag förbannar att kvällen tagit slut så snabbt och det strax är en ny arbetsdag.

Annonser