Härmed antas förutsättningen att Pac-man drinkunderlägg är det coolaste som någonsin funnits och att du bara måste ha en uppsättning. Vi bortser från ointressanta alternativ och står då inför ett val mellan följande två.

Alternativ 1. Att köpa orginal från tillverkaren. The real deal. (Ledsen att göra er besvikna men den sålde slut för några dagar sedan.)

Alternativ 2. Tillverka själv. Bilden på produkten fungerar som instruktion för hur plastbitarna ska placeras. Därefter är det bara att minnas tillbaka till hur det gick till på lekis(?) – dvs fråga en vuxen om hjälp att med hjälp av ett strykjärn fixera.

Vi överslagsräknar lite på det ekonomiska. I grova drag kan här sägas att priset för att köpa produkten vägs mot kostnaden för material och värdet av tidsåtgången att tillverka den själv. Tidsåtgång för införskaffandet av vara/materiell och eventuell fraktkostnad antas vara den samma för båda fallen och kan bortses från i jämförelsen.

Ordlek. För att tillverka/bränna plattan själv går det åt plastbitar. Ja, jag försöker mig på en liknelse till att kopiera skivor. Förhoppningsvis ska ovanstående exempel ge lite hjälpa på traven för att följa med i följande tankegångar.

Att lägga en straffavgift på plastbitar för att ge pengar åt mönsterskapare drabbar även de lekisbarn som vill trä plastbitar på snöre och göra färgglada halsband. Säkerligen finns det någon som har gjort samma sekvens av plastbitar på ett snöre. Det är därför orättvist och orimligt att enbart de som skapar tvådimentionella mönster ska få del av plastbitsavgiften. Upphovsrätt på mönster borde ju inte rimligen skilja sig nämnvärt mellan endimensionella och tvådimensionella mönster/sekvenser.

Nej, det är inte stöld om jag tillverkar ett likadant föremål. Ingen annan blir av med sitt exemplar för att jag gör en kopia. Den som gjorde de första underläggen kan möjligen hävda upphovsrätt. Den hindrar mig inte att tillverka ett eget exemplar men säger att jag inte får apa efter någon och därefter hävda att det är efter eget mönster.

Skapande berättigar inte per automatik till avkastning. Som utvik vågar jag påstå att de idéskapare som inte klarat att förvalta sitt skapande på ett affärsmässigt sätt är många. Rent allmänt är det ju sällan uppfinnaren utan snarare den som marknadsför hans alster som genererar de stora pengarna. Så även i detta fall då ett underbart vackert mönster av Pac-man inte är någon garanti för att man ska dra hem storkovan. Det gäller helt enkelt för företaget att göra produkten så attraktiv (alternativt kundens tid så värdeful eller plastbitarna så dyra) att man väljer orginalet framför att tillverka den själv. Samt att mönstrets egenvärde ska vara så attraktivt att man vill ha en öht.

Att hävda ägande på en idé fungerar inte om idéen är för trivial. Om andra med enkelhet kan replikera den utan din assistans kommer du inte inte att kunna hindra dem med mindre än total kontroll.

Sammanfattningsvis är det min uppfattning att bra artister alltid kommer att kunna finna vägar att försörja sig. Däremot tror jag att skrivbranschen kommer att fortsätta dala. Dö helt kommer den inte att göra än på lång tid. För egen del beställer jag lite då och då skivor av artister jag hittat via last.fm – en helt underbar community kring en personlig musiklogg och online-radio. Musik som finns tillgängligt kostnadsfritt och resulterar i skivköp. Helst skulle jag lägga mina pengar på konsertbesök men tyvärr är det inte alltid som artisterna har några spelningar inom rimligt avstånd, om de öht spelar live.

Uppdatering.  Bläddrade bland stjärnmärkta objekt och råkade hitta en post som jag hade tänkt referera till i min slutkläm. Bättre sent än aldrig.

Annonser