onasut

Marsipanägg

Den här bloggen är sällan utmanande. Både vad gäller provokativa texter eller uppmaningar. Inspirerad av bloggar som fototriss och tisdagstema vill jag inför påsk utmana alla vänner, bekanta och spännande besökare på äggmålning!

Så innan ni stoppar i er oräkneligt antal ägg, måla och fotografera dem! Välj ut er favoritbild och besvara utmaningen!

För er som bloggar eller på annat sätt publicerar bilder så deltar ni genom att skicka en kommentar till den här posten. När ni svarar, se till att det som skrivs i fältet hemsida ska vara en direktlänk till posten eller bilden!

Det är tisdag och denna vecka så tolkar jag ordet vardagslyx. Efter att ha övervägt hembakt bröd, frukost på balkongen, en lugn stund med tilltugg och något gott att dricka, möjlighet att mysa ner sig bland kuddarna i soffan med en bra bok, göra det där lilla extra med maten och ett antal andra uppslag längs vägen så fastnade jag slutligen för följande bild. För mig symboliserar den frukost på sängen.

Frukost på sängen

Mackan serverades i lillstugan någon av de gånger jag varit på besök hemhemma. Mycket uppskattat! Kanske är det att jag så sent som idag pratade med dem och stämde av inför hemresan vid påsk som gjorde att jag kom att tänka på just den här bilden.

Nu är visserligen titeln på bilden en sanning med modifikation. Jag tog mig ju faktiskt ur sängen innan jag åt mackan. Men det viktigaste är ju att frukosten levererades ut till torpet innan jag hade lämnat sängen!

Tankarna som lett fram till den här posten började med ett antal kommentarer till en post om att nästan ingen är typiskt kvinnlig. Även om det i skrivande stund verkar som att jag fick sista ordet (låter ju som att vi var oense) i tråden så aktualiserades genusfrågan i mitt sinne och jag har till och från i ungefär en månads tid funderat vidare.

En kompis skrev om hur han med sitt deltagande i Täby Extreme Challenge blev 19:e svensk genom tiderna att genomföra ett lopp om 100 miles. I sin rapport om loppet skrev han följande ord.

Av 14 startande på 100miles distansen så var vi 6st som kom i mål, av 3startande damer kom ALLA i mål, det är bara vi män som veker ner oss

Formuleringen fick mig genast att tänka på min favoritlärare från gymnasiet. Han undervisade i ett antal ämnen för teknisk gren på naturprogrammet. Vid ett tillfälle nämnde han – som en självklarhet – att han varje år han varit lärare gett i snitt högre betyg till tjejer. Jag såg inget fel i argumentationen och minns än idag att sammanhanget var kritik mot hur många lärare satte betyg felaktigt enligt det gamla systemet med 1-5, då rikssnitt inte medför att varje enskild klass måste snitta på 3.

Min förra cykel blev stulen. Jag har fått låna en cykel så jag har inte haft brått att skaffa någon ny. När jag träffade tjejen jag lånat cykeln av för ett tag sedan så kommenterade hon först hur ovant det kändes att se mig komma på hennes cykel, och därefter dess skick. Vid det tillfället hade precis smort kedjan och med en fast nyckel dragit åt så att stödet inte längre glappade. Hennes kommentar var att cykeln var smutsig. Det är ju lockande att dra en förhastad slutsats om manligt och kvinnligt här, men jag tror att det helt enkelt handlar om att vissa saker är enklare att lägga märke till än andra.

Anledningen att tjejer på teknisk gren hade högre betyg i snitt var för att de flesta som söker sig till teknisk gren är pojkar. Den minoritet av tjejer som väljer att söka sig dit har ett starkare intresse än den genomsnittlige pojkens. En relation mellan engagemang och resultat borde inte komma som någon överraskning. Min lärare såg inte till personens kön när han satte betyg. Han satte betyg utifrån prestation.

Min lärare berättade att han hade fått stark kritik av en annan lärare då han ett år hade satt så höga betyg på en klass att deras snitt låg över 4. Den läraren gav klassen betyg så att snittet hamnade på 3, trots att deras resultat på nationella provet i dennes ämne snittade på 4,1. När kvottering kommer på tal upplever jag att det allt för ofta blir som i exemplet med betygen. Man missar syftet och gör saker för siffornas skull. Ibland utan att ens förstå sig på siffrorna.

För övrigt var det tänkt att illustrationen skulle illustrera att statistik och siffror inte alltid säger något vettigt och att man bör passa sig för att dra förhastade slutsatser.

Kära dagbok,

Med den inledningen vill jag förvarna att det är blir en förhållandevis intetsägande post. Ett inlägg i loggboken utifall jag skulle behöva minnas tillbaka.

Inför den här veckan såg jag i kalendern att jag skulle till Ryd sex av veckans sju dagar. Då Ryd ligger i helt fel ände av stan och det är ~5 km dit brukar jag inte ta mig dit utan ärende och vissa veckor känns det motigt att cykla dit bara för veckans tre pass Aikido.

Sviten sprack redan i måndags. Jag hade med mig en ryggsäck packad med kläder för klättring till jobbet. Som tur var har vi möjlighet att kolla eposten på jobbet, för klätterkursen blev inställd i sista stund. Det var för få deltagare och efter att ha spanat på anmälningssidan gissar jag mig till att det bara var jag anmäld. De pushade för att jag skulle hänga på ett annat kurstillfälle istället men det inföll under arbetstid så nu rullar jag tummarna i väntan på att nya kvällskurser ska dyka upp på anmälningssidan. För att återgå till temat Ryd så föll därmed även torsdag bort och jag var nere på fyra planerade turer till Ryd.

Den smärta i käken som dök upp förra söndagen, på väg hem från Aikidolägret, ville inte ge med sig. Sjukvårdsupplysningen ringde jag redan på måndagen och deras förslag var att det kunde vara en muskelansträngning till följd av kampsportande eller dålig sömn. I så fall släpper det inom några dagar. Om inte, sök tandläkare. I torsdags ringde jag folktandvården och fick en s.k. akuttid fredag förmiddag. I Ryd.

Anledningen att jag hade ont var att en visdomstand vuxit snett och gett upphov till en ficka mellan tand och tandkött. Där hade någonting fastnat och gett upphov till en inflammation. En stor sak som till utseendet såg ut som en spruta användes för att spola rent fickan. Därefter följde det plågsammaste jag varit med om i munväg. En bit gasväv indränkt i kortison pressades in i fickan. Rekommenderad smärtlindring: 1 ipren och 2 alvedon. Behöver jag säga att jag gick direkt ner till apoteket? Vanligtvis har jag svårt att svälja piller. De där tre tog jag rakt av utan ens vatten.

Tandläkaren sa ”Du kommer att gå härifrån med mer ont än du hade när du kom hit och undra varför gjorde jag det här, men jag lovar, det blir bättre.” och mycket riktigt så känns det redan mycket bättre. Tog bara tre omgånger av rekommenderad smärtstillande. Sista dosen lördag morgon. Nu ser jag fram emot att få en kallelse till tandkliniken (eller vad de nu kallar oralkirurgen) så jag kan få den förbannade tanden avlägsnad. Då den sitter så snett och dumt skulle den annars ge upphov till nya inflammationer.

Med anledning av tandläkarbesöket och uppmaningen att undvika ansträngning de närmaste dagarna så klev jag ganska snabbt av mattan i fredags. Hade bytt om och kände mig för men det blev inte mycket mer än att mjuka upp. Istället för träning blev det några videosnuttar med mobilen.

Förresten, det var inte bara dåliga nyheter den här veckan. Vi är bäst i Sverige. Vilket får det att kännas än bättre att veta att jag är bra.

Roadtrip

Förra fredagen satt jag tillsammans med tre andra Aikidokas i en med våra mått liten bil och roadtripade söderut. När vi efter en del snurrande inne i Linköping och upphämtande av diverse prylar äntligen rullade ut mot E4:an hade vi listat ut var det mesta om hyrbilens funktioner. Det kändes som att vi vid det laget redan hade avverkat alla fåniga skämt på temat sexuell anspelning på bilrelaterade saker. Jag hade fel. Även om det inte blev så värst många fler skämt på just det temat så var stämningen i bilen god.

När vi närmade oss Malmö och kryssade mellan filbyten så av bara farten missades avfarten. Oops, men vi låg ju bra till i tid – vi hade avsatt lite drygt en timme åt att åka vilse inne i Malmö – så det var bara att vänta på nästa avfart. Som många större städer finns det ju flera avfarter. Så vi tog av vid nästa och började kolla oss omkring efter kännetecken. Vi stannade vid en karta och medan vi letade efter var vi var så startades mobiltelefonernas navigationsprogram. Det visade sig snart att vi var på den väg vi letade efter. Så det var bara att fortsätta på samma väg tills vi såg skylten. Hur enkelt som helst! Vi behövde aldrig använda några hjälpmedel för vi hamnade rätt utan att behöva fundera. Vi övernattade på dojogolv och under lördag och söndag tränade vi fyra pass per dag.

Inte som Biiru-waza

Lägret

Lägret arrangerades av Malmö Aikidoklubb och lockade över 90 deltagare. Det var ett lite speciellt läger då de hade lyckats bjuda in två av Skandianviens aikidopionjärer – Shihan Jan Hermansson 7:e Dan och Lars-Göran Andersson 6:e Dan. Man hade lyckats låna ihop till 470 kvadratmeter matta och för min del var det inte bara det största läger jag varit på, det var även mitt första läger utanför Linköping.

Vad minns jag av lägret? Vi tränade Yonkyo ett pass…. Som en vis gammal man sa så gäller det att lägga saker på minnet. Även om det inte var ordagrant så han uttryckte det. För att underlätta att hålla minnena vid liv tar jag mig friheten att skriva om lite av varje som lämpar sig för textform. Annat blir till att öva på mattan och intet ont anande vänner och bekanta. Den vise mannen – som inte helt saknar likheter med Yoda – använde sig av många pedagogiska exempel i form av referenser, jämförelser, liknelser och prylar. Mer än en gång så plockade han fram saker ur kläderna och använde föremålen för att förtydliga vad han ville säga. För att nämna några av objekten så var det en strömbrytare, en mobiltelefon, en tving och sedlar i valörerna 50 och 1000. Historierna skulle ta för lång tid att återberätta men jag kanske återkommer till någon av dem senare. I annat fall så får ni väl försöka träna för Janne och hoppas att han upprepar sig!

Rast vila 15 minuter

Varför tränar man vapen?

Två helger innan så var det läger i Linköping. Då var det Fredrik Snell som instruerade. Under ett Tantopass sa han något som jag tyckte var väl uttryckt och lade på minnet, om än inte tillräckligt väl för att följande ska kunna betraktas som ett citat. När vi tränar med kniv så tränar vi i egentligen inte försvar mot kniv. Vi tränar Aikido. I en situation där man behöver försvara sig mot någon som har kniv så bör man i första hand ta sig därifrån, undvika situationen. I andra hand använder man tillhyggen. Om inget av de första två alternativen finns tillgängliga kanske man möjligen kan applicera någon Aikidoteknik men helst bör man dubbelkolla om det verkligen inte går att använda sig av något av de första två.

Frågan om varför man tränar vapentekniker återkom i mitt sinne under det här lägret. Under ett Bokkenpass visar Lasse hur olika stilar hugger olika. Vi hugger centrerat men stilar som använder rustning och hjälm kan inte det så deras hugg utgår från över axeln. Lasse har precis visat hur man i ett hugg inte bara hugger utan även skär ner för att ta sig igenom en eventuell bröstplåt då han pausar och gör en liten utvikning från ämnet med en nutida referens. Lasse tränar inte vapen utifall han skulle behöva hugga ner någon med rustning på stan. Vapen tränar man för att hitta centrum och för att hitta rätt rörelsemönster. Kan tyckas självklart men tål att sägas.

© Per-Ola Olsson

Om att göra varandra illa

Vid ett tillfälle pratar Janne om vad han kallade att söka kontakt. I det här sammanhanget var det inte fråga om den sorts kontakt (läs: närvaro, koncentration) som Fredrik pratade om på mitt föregående läger. Det var frågan om att kroppskontakt föregår kraft. Ska man flytta någon kroppsdel så ska man först ha kontakt med den innan man trycker på. Det handlar om att träna skonsamt och undvika skador. Janne jämförde det med hur de genomför en drop-kick i amerikansk wrestling. Först placerar de fotsulorna mot den andres bröst, därefter skjuter de ifrån. Om jag minns rätt så var det i samband med hur man kan för att få ner uke med en Nikkyo ska ha känslan av att kavla en deg när man pressar med handkanten längs med biceps.

Om man tolkar det han sa om kontakt som att man inte ska göra varandra illa blev det något motsägelsefullt när ett senare pass ägnades helt åt hur man med Yonkyo-teknik kan göra vanliga Aikido-tekniker mer effektiva. För den oinvigde är Yonkyo-punkter ställen på kroppen där det krävs väldigt lite kraft för att det ska göra ont. Aikido inriktar sig vanligtvis mot muskler och att få dem att röra sig på önskade sätt. Man skulle kunna förenkla och säga att Yonkyo är alla tjuvknep där man fuskar mot nervknippen och liknande. Så, ska man göra varandra illa eller inte? Slutsatsen borde efter mina ledande formuleringar vara given. Man kan använda smärta för att styra motståndaren dit man vill, men man ska undvika att orsaka skador.

Andra lärdomar

• Samuraidieten är väldigt nobel men inget jag har för avsikt att prova.
• I Lasses händer är uke ett vapen.
• Dödsleken. Den är riktigt kul!
• Ord som blivit populära igen: Groundhogging